S:t Görans församlings sidhuvud Startsida Nyfiken på
Start
Aktiviteter
Stöd
Om församlingen
Kontakt
Aktuellt
Publicerad: 2008-09-29
Elisabeth Sjölander och Asta Gardell Sjöström. Foto Andréas Lindström

Elisabeth Sjölander och Asta Gardell Sjöström. Foto Andréas Lindström

Ett historiskt vägval

1958 fattades beslutet att kvinnor kunde bli präster i Svenska kyrkan. Idag, 50 år senare, finns det över 1800 prästvigda kvinnor.

1958 var ett spännande år på många så sätt. Hamburgaren gjorde sitt intåg i Sverige. IKEA öppnade sitt första varuhus i Älmhult. Gångtunneln mellan Stockholms centralstation och T-centralen tillkom och runt om i landet spelades VM-matcher i fotboll. Sverige gjorde också sitt intåg i Schlagervärlden. Sveriges första kvinnliga poliser började tjänstgöra och Svenska kyrkan tog beslutet att kvinnor också kunde bli präster.

De första tre kvinnorna prästvigdes två år senare, 1960. Beslutet 1958 tydliggjorde Svenska kyrkans hållning om alla människors lika värde och var på det sättet ett uttryck för kristen tro. Under hösten uppmärksammas detta med olika jubileumsaktiviteter runt om i vårt land. Jubileet vänder sig till både kvinnor och män och handlar om teologi, demokrati och människosyn. Om historia, nutid och framtid. Vi har träffat träffat två av Kungsholmens präster, Asta Gardell Sjöström och Elisabeth Sjölander, i ett samtal kring hur det är att vara präst idag.

Vad är roligast med att vara präst i Svenska kyrkan?
Asta: Det är mötena med alla människor. Genom dessa möten får jag möjlighet att ta del av många olika livssituationer och jag lär mig mycket genom dem.
Elisabeth: Mångfalden och öppenheten. Mötet med andra människor i livets olika skeenden. Det är det största glädjen.

Finns det några svårigheteri arbetet?
Elisabeth: Jag har inte varit präst så länge, men det jag upplever som mest frustrerande är det ibland går så trögt med nytänkande. Förändringar tar tid och vi kör ibland hellre på i gamla hjulspår.
Asta: Arbetstider och kunna anpassa yrket till familjelivet. Självklart var det jobbigt i början när det fanns
ett utbrett motstånd mot att kvinnor kunde vara präster. Men så är det inte idag här i Stockholm. Nu är nog klimatet för kvinnor precis som det är för kvinnor i yrkeslivet generellt.

Varför valde ni att bli präster?
Asta: Jag kommer inte från något speciellt religiöst hem, utan teologi var ett område som jag var nyfiken på. Möjligheten att bli präst var inget som jag tänkte på i början av mina studier, utan något som kom eftersom. Jag läste i Helsingfors och i Finland kunde man inte bli präst om man var kvinna. För de manliga studenterna var det
ett självklart alternativ. Men vi kvinnor, vad skulle vi bli efter vår utbildning? Det fanns inget riktigt bra svar på det. Och varför skulle inte vi kunna bli präster? I samma veva flyttade jag till Sverige och skulle egentligen bara stanna ett halvår, men jag bestämde mig för att stanna kvar i Sverige för här kunde jag faktiskt bli det jag ville. Präst. En härlig känsla! Dock krävdes det att jag flyttade till ett annat land...
Elisabeth: Sverige låg och ligger ändå i framkant inom detta område.
Asta: Ja verkligen, men det var tufft i början. Både under utbildningen och sedan den första tiden som präst.
Elisabeth: Jag ville också testa att läsa teologi och hade heller inga direkta planer på att bli präst, utan det är också något som har växt fram undan för undan. Mycket tack vare personer som jag mött på min väg.

Om man är prästvigd,är man då alltid präst?
Asta: Ja, dygnet runt. Hela livet.
Elisabeth: Ja, så är det, men jag kan känna att först är jag Elisabeth sedan är jag också mamma, präst, fru och
många andra saker.

Hur många var kvinnornär ni prästvigdes?
Asta: När jag prästvigdes 1973 var vi faktiskt två kvinnor som skulle prästvigas samtidigt och det var en stor händelse. Tidigare hade bara enstaka kvinnor prästvigts och nu skulle alltså två kvinnor prästvigas på en och samma gång. Det var stort! På den tiden var det också svårt att få en tjänst för det fanns ett utbrett motstånd mot kvinnor som präster. Både i det fördolda och öppet, t ex var det vanligt vid förrättningar att man önskade om man ville ha en präst som var man, men så är det inte idag.
Elisabeth: Nej, det känns nästan som att kvinnor efterfrågas mer i dag, kanske
beror det på att kvinnor anses mer själavårdande. När jag prästvigdes för ett år sedan var fördelningen den motsatta, åtta kvinnor och fyra män. Jag har inte märkt av några svårigheter eller något motstånd under
utbildningen. Däremot kan jag tycka att det är konstigt att man fortfarande lägger så stor vikt på utseendet. På hur man som kvinna bör ha sitt hår, vilka kläder och skor är passade och liknande.
Asta: Som nybliven präst var jag med och bildade ett forum för kvinnliga präster i Stockholms stift som blev vårt sätt att stötta varandra. Det blev en ventil där vi kunde hantera att det faktum att det egentligen inte var vi som individer som en del hade problem med, utan bara det faktum att vi var kvinnor.
Elisabeth: Jag har nästan bara möt positiva personer, men ibland har jag märkt av att kombinationen ung och kvinna kan vara problematisk. En del anser då att man inte har den där självklara auktoriteten. Jag har t ex fått kommentarer som vilken söt predikan. Det skulle en ung man aldrig få. Han skulle anses som en lovande predikant... Men, det är undantagen, jag vill verkligen understryka att min tid som präst har varit väldigt, väldigt
positiv.

Text: Andréas Lindström